Nyhetsbrev Nr 5

Oj vad mycket det finns att skriva om. Min ambition om att publicera artiklar ur boken ”Är stamning något att haka upp sig på?” känns i dagsläget inte angeläget. Enklast är om du köper boken, den finns i pappersformat men även som nedtankningsbar textmassa till iPhone eller läsplatta.

Som lägenhetsinnehavare på Costa del Sol har jag under många år inte haft någon semester, beroende på att när jag åker ned dit så åker jag hem. När jag åker hem till Sverige åker jag verkligen hem. Vad tycker ni? Tycker ni synd om mig? Förmodligen inte. Men ni måste väl tycka synd om mig när jag berättar att jag och min fru missade flyget hem? Det var olyckligt, för vi var verkligen tvungna att komma hem snabbt för vi skulle för en gång skull åka på en semester som vi betraktade som ”riktig”. Tiden var knapp, det var bara nio dagar kvar till ”Take off” på Arlanda. Pinsamt var att behöva vara kvar på Costa del Sol utan flygbiljetter, dessutom att inte veta om det blev dagar, veckor innan vi kom hem igen. Vi skulle på kryssning i Medelhavet. Framför oss såg vi det stora skeppet med namnet Magnefica segla iväg utan oss.

Stämningen var definitivt inte uppåt när vi började leta efter nya flygbiljetter. Flygbolaget som vi reste med var villiga att flyga oss tillbaka till Stockholm dagen därpå för 10.400 kr per biljett. Det måste finnas billigare biljetter tänkte vi så vi letade vidare. Ett annat flygbolag hade några dagar senare specialpris till Skavsta flygplats, det kostade ”bara” 3.000 kr per biljett. Vi lyckades ”nypa” dessa biljetter så vi kom hem i tid.

SEMESTER PÅ MEDELHAVET

Paret som vi skulle resa med strålade vi samman med på Arlanda. De var glada, vi var också glada. Det här var en spännande resa. Vi hade hoppat av rederiets arrangemang av flyg till båten. Rederiets garantier om att kunna stiga ombord på båten i ”alla väder” struntade vi högaktningsfullt i. Flyg och transfer ordnade vi själva, det senare med taxi. Vinsten med facit i handen visade sig vara 4.300 kr per person. Dessutom visade det sig att de fått ett uruselt flyg med två stopp och transferen hade en uppsamlingstid av 1,5 timmar. I jämförelse med Malagaflyget kändes det bra att det var något som var positivt.

Livet ombord var fyllt av mat, dryck och fantastisk teater varje dag, likaså utflykterna som hade sin tjusning och spänning. I Istanbul blev det dramatik när jag ”tvingades” tillbaks för att hämta en skjorta som jag bett dem lägga undan, då mina medhavda pengar inte räckte. Jag var tvungen att hämta på båten. Sagt och gjort, än en gång måste jag ha ett visum som visar att jag tillfälligt får vistas i landet. Det knepiga var att han som delade ut dem inga hade, kanske för att båten snart skulle avgå. Jag blev hänvisad till securitas, jag pratade med tre stycken personer ur besättningen till ingen hjälp. På vinst och förlust promenerade jag till tullhuset. En polis i uniform bevakade att inga obehöriga skulle passera utan att kontrollera sig själv och bagage. Honom frågade jag om jag kunde passera, gå till butiken och komma tillbaks. Han började prata med kroppsspråket för han visade ”tummen upp”.

Vilken känsla, nu befann jag mig i Istanbul utan visum, pass eller någon handling över huvud taget som visade vem jag var. Eftersom jag inte hamnade i det turkiska fängelset förstår ni att ”den tummen” just då vid det tillfället gick att lita på.

Mina kontakter med polisen var inte slut med detta. I Venedig skulle vi vidare mot Stockholm. Säkerhetskontrollen stoppade mig för att jag inte ville skiljas från den videofilm som jag tagit under semestern, Det var min osäkerhet om att personalen talar riktigt sanning när de påstår att banden tål den genomlysning som de får utstå. Bandet var urtaget ur själva kameran. Personalen reagerade nästan handgripligt, hon kastade sig mot genomgången och placerade hela sin stora kropp så att jag inte skulle kunna passera samtidigt som hon började ropa på sin chef. Chefen kom springande och sa till mig”. Du måste låta bandet åka igenom apparaten för kontroll”. Jag vägrade. Min förklaring om att banden tar skada när de ett otal gånger passerar denna strålning tog hon ingen notis om. Svaret var: JAG HÄMTAR POLISEN. Det kändes som att jag hade haft nog med kontakt med polis så jag föll till föga och kastade in bandet i apparaten.

Tänk, är det inte trevligt när det händer lite spännande saker? Om ni vill hörs vi om fjorton dagar.

Stockhol 17 maj 2012

Stig Lindh PS - Fyll i din e-mail där det står "name@example.com" och tryck på knappen nedan så får du Nyhetsbreven direkt till din e-låda.