Nyhetsbrev Nr 31

ETT STAMMANDE BARN - FAMILJENS SYMTOMBÄRARE?

Lilla Agneta slutade stamma i tio-årsåldern. Vad bra, då slipper hon bli den stammande som jag befarade att hon skulle bli. På nära håll kunde jag se, uppleva och höra ett barn både börja och sluta stamma. Perioden som det handlar om är 4-5 år.

Tanken var den att ordna en artikel om barnstamning som skulle vara utöver det vanliga, en fallbeskrivning. Mamman tillfrågades om hon kunde skriva ned händelseförloppet. Svaret lät inte vänta på sig:

”Agneta har inte stammat, hon fick lite svårt i skolan men det var inte stamning utan kallades någonting annat, iter. . . eller vad det va, dessutom var hon dålig på att hitta ord, det var någonting annat också. . . jag skall prata med pappa Alex.”

Pappa Alex hörde aldrig av sig. Han har aldrig velat prata stamning med mig trots att han vet att jag skriver om det. Frågan tycks vara känslig.

FÖRÄLDRARNA GER DEN INFORMATION SOM DE MÅR BÄST AV

Likt dessa personer skrev jag synonymt om Agnetas stamningsdebut i en av mina böcker: ”Rötter – Kalla fötter”. Anledningen var att om hon blev en kronisk stammande skulle jag kunna referera till detta.

”PROFESSORSKANS familj anländer till Sigbritts och Alexs middagsbjudning. Dottern är med. När han passerar över tröskeln talar han mycket och högt - anmärkningsvärt högt. Hon talade på samma sätt som en gravt hörselskadad, skillnaden var tonen och klangen.

           Det halvskrikande talet var ett tal från en liten människa som tycktes befinna sig i sin egna lilla värld. Detta tal kom direkt från hjärtat. Det var ett tal som Sigbritt inte kände igen - Sigbritt i stilla undran? Vad hade flickan varit med om timmarna innan hon steg över tröskeln?

        Dagispersonalen talade om att hon inte var som de övriga barnen - hon drog sig undan de övriga. Hon hade visat tydliga tecken på hämning. Vid nästa besök hos Sigbritt och Alex var hon ”vingklippt”.

        Sigbritt hoppas att det skulle ”gå över”.

Ordet stamning nämnde jag inte, det ersattes med ”vingklippt”.

Den femåriga flickan började stamma från och med denna händelse som jag så försiktigt skildrat. Jag förvånades över dels att flickan var så gammal, dels över att stamningen började med att flickan ”gick sönder”.

Hennes personlighet kännetecknas av feminitet. En annan positiv egenskap var att hon till alla ville förklara hur saker och ting hänger ihop funktionsmässigt och vad man skall ha det till.

Tyvärr skrev jag inte ned hennes beteende utan får dra mig till minnes. Hon stammade på ett sätt som gjorde att jag inte kunde föreställa mig att hon någonsin skulle bli fri. Positivt var att ofta hade hon en lättare repetitionsstamning, likaså flödet. Negativt var att hon ibland kämpade för att få ut det hon ville få ut ur munnen. Hon hade alltid mycket att säga, som var bra i sig.

Hon lät sig inte hindras av stamningsbesvären.

Föräldrarna var oroliga. Vi omkring henne var också oroliga, vi ville för allt i världen inte göra henne uppmärksam på stamningen. Jag som tidigare varit en av Sveriges svåraste stammande stammade inte någonsin i hennes åsyn, så någon form av överföringsmekanismer misstänks inte. I och med att vi inte har blodsband är inte hennes genuppsättning identisk. Konstigt är att jag som den stammande jag varit får se hur en stamning både kan starta, utvecklas och sluta.

Mig lurar man inte - experten har talat, jag kan alla typer stamning. Foniatrikern Rune Stenborg, leg läkare, tidigare ansvarig för talvården i Västra Götaland som inkluderade den berömda Intensivterapin, bekräftar mig när han skrev i min bok ”Är stamning något att haka upp sig på?” - dess baksida:

”Författaren skildrar ämnet stamning ur olika aspekter. Han om någon kan göra det utifrån sin position som 60+ med stamning sedan förskoleåldern, föremål för många och långa behandlingsförsök med början i lågstadiet. Aktiv förkämpe för organiserandet av självständiga patientorganisationer med egna informations- och rehabiliteringsverksamhet samt väl påläst lekman inom områdena stamningsforskning, -teori och -terapi.”

Genom min livserfarenhet och studier i ämnet under 40 år är jag väl insatt i problematiken. Kunskap i fonetik - skulle jag av någon anledning vilja kan jag placera ut ljudkombinationerna i munhålan, likaså kartlägga olika känsloreaktioner i munnen och kroppen i övrigt, en förmåga som jag har jag fått på olika sätt. Skulle inte det hjälpa mig i min analys kryper jag under skinnet på den stammande, och är man väl där ser man allt. Då kan man kanske tycka att det skulle frammana min egen stamning, men icke, jag har erhållit viss disistans, så jag påverkas inte.

Min åsikt är att Agneta inte hade svårt att hitta ord – det var riktig stamning.  

Jag ville få mamman till att skriva utkastet till en artikel, en ärlig sådan, inte spegla föräldrarnas försvarsställning. Med den åsikten i bagaget var mammans presentation av sitt stammande barns status inte bra. Idag kan vi nog vara glada över att hon inte medverkade.

Mina erfarenheter bekräftar att föräldrarna ovillkorligen skaffar sig en passande åsikt varför deras barn stammar. Vill du läsa mera rekommenderar jag dig att läsa: ”Är stamning något att haka upp sig på? Köp boken i pappersformat eller som e-bok. Gå in på: www.stamning.n.nu. Läs kapitlet om det stammande barnet som familjens symtombärare.

Logopedbehandlingen inleddes med Lidcombe som senare övergavs för annat på grund av barnets stigande ålder. Logopedstödet kvarstod under alla år. Med största försiktighet bidrog även jag och min fru genom att inte fylla i ord, hon fick hålla på tills hon var klar, vilket innebar ökad tålmodighet från vår sida. Genom detta blev kontakten, kanske inte alltid ögonkontakten, längre. Vi visade henne att vi har tid att lyssna - en respekt för en människa med problem som för mig skulle kunna vara vilka andra problem som helst. I våra tankar handlade det om vad vi INTE skulle göra.

Lite stamningsrester har hon kvar i en del startögonblick.

Agneta behandlades med framgång - tror jag, annars återkommer jag. Förmodligen är hon inte det enda fallet som behandlats framgångsrikt med logopedhjälp. Jag ser fram mot nya siffror på hur många barn det är som lagt stamningen bakom sig.

Försvårande omständigheter kan vara att det genomfördes en flytt med åtföljande byte av skola. Kanske också av att de levde i en miljö där barnen uppfostrades bestämt ”hela tiden”. Vad föräldrarnas pågående skilsmässa påverkar det hela återstår att se.

Något typfall tror jag inte att Agneta är.

Kan stammande vuxna behandlas på samma vis som stammande barn? Nej antagligen inte, talet grundläggs före pubertetens utgång. Däremot tror jag att om rätt resurser sätts in kan fler få ett normalliknande tal.

Är det så att vuxna genom speciell terapi kan återgå till tidig barnanivå är nog möjligheten till ett bra tal stor. Frågan är extra intressant. Möjligheten finns nämligen. Hur många vuxna är intresserade?

DET ÄR BARA JAG SOM VET VAD STAMNING ÄR - det finns en till! – eller. . .

Jag återkommer om fjorton dagar. Tills dess. . .

HEMSIDAN VÄNDER SIG TILL LOGOPEDER OCH ANDRA INTRESSERADE. Namnet Stig Lindh borgar för kvalitet genom den kvalitetsstämpel som erhållits.

INSTALLERA TELEFON-APP - för snabb åtkomst.

Stockholm 2013-09-15

Stig Lindh
Författare, stamningsskribent

PS
Du får gärna prenumerera på Nyhetsbrevet – det är gratis.

© Stig Lindh