Stamningslogoped Helena Wästlund rosar boken

Helena Wästerlunds vetenskapliga undersökningar:

 

Helena Wästlund avslutar med orden: "Stamning är en talsvårighet som ger problem. Tack Stig! för din berättelse som får en att pendla mellan skratt och gråt. Dina träffsäkra beskrivningar av din resa genom åren i det terapeutiska landskapet lämnar ingen oberörd. Din bok borde vara en självklarhet både på logoped-och psykologutbildningarnas litteraturlistor och i lokalföreningarnas studiecirklar.

Artikel i KomUNIKation nr 1 -11.

 

Läs hela artikeln:

Reflektioner kring Stig Lindhs bok: ”Är stamning något att haka upp sig på?”

En gråmulen dag i oktober får jag ett telefonsamtal från Stig Lindh, från Stockholms Stamningsförening. Han vill diskutera med mig varför det är så tyst om olika behandlingsmetoder för stamning nu för tiden. Vem är Stig? undrar jag. Under samtalets gång visar det sig att det är engagerad man, fortfarande mycket ung till sinnet och nyfiken på livet och hur allt fungerar såväl tekniskt som psykologiskt. Stig bär på en fascinerande historieskatt från så långt tillbaka i tiden som på 50-60 talet, då P-klubben den första stamningsföreningen såg dagens ljus.

Dessutom en man som skrivit en egen bok om sina erfarenheter som stammande i det terapeutiska landskapet. Stig var länge en av Sveriges svåraste kroniska stammare, men idag är han i det närmaste stamningsfri.

Han beskriver hur skönt det är att inte stamma, att slippa alla
ansträngningar stamningen medförde: ”Idag tänker jag inte att jag är en
stammande- jag är som alla andra.”

Det goda samtalet

Det är det goda samtalet, där vi finner många gemensamma nämnare, men också delvis olika infallsvinklar på vad den oförglömlige Courtney Stromsta egentligen menade. Vi hade bägge träffat Prof. Courtney i olika tidsepoker: Stig träffade honom som kursledare inom P-klubben Stockholm i slutet av 60-talet och jag år 1990 på en oförglömlig sommarkurs i Pinnarp, arrangerad av Åke Byström och Tal-akademin. Det sista är inte riktigt sant, då det visade sig att jag hade varit hemma hos min klasskompis Sveri Stromsta på party som 16-åring i början av 70-talet. Då var man mer intresserad av att titta på snygga killar och äta hamburgare än att ha koll på vad ens kompisars föräldrar jobbade med. Men det är en annan historia.

Vi pratar vidare om hur det kan komma sig att vi inte haft vetskap om varandras skrifter tidigare. Vad är det som gör att bara viss information når ut, men inte allt? Vad det är som gör att man för vuxna stammande nästan bara pratar om DAF bakom örat nu för tiden, och inte om olika behandlingsmetoder för stamning? Det är nog tur att det finns självhjälpsgrupper som logoped Åke Byströms Talakademi, men varför ska man lägga sig till med hårddrillning av ett avvikande andningsmönster som Mc Guire förespråkar? Men de erbjuder å andra sidan livslångt medlemskap. Har någon foniater eller röstlogoped kommenterat Mc Guireandningen rent röstfysiologiskt?

Hur är det ställt med behandlingsutvärderingar egentligen? Finns den ultimata terapin? Eller ska man kombinera olika terapier, och i så fall hur? Vilka terapier kompletterar varandra, och vilka är motsägelsefulla? Vad hände med ”Dr Fluencyprojektet” egentligen? (Introduktionen av Precision Fluency Shaping Program/ Comprehensive till Sverige, 2001, förf. anm.) Hur ser man idag på Sheehans isbergsliknelse?
Frågorna är många.

Plötsligt har två timmar gått denna regniga förmiddag, och Stigs berättelser övertygar mig om att jag bara måste läsa hans bok. Vad tiden går fort ibland!

En spännande historieskrivning över tre decennier

Stigs bok har den fyndiga titeln: Är stamning något att haka upp sig på? Det är en spännande läsning med tvära kast, som beskriver Stigs egen 50- åriga resa i terapilandskapet på jakt efter de ultimata terapierna. Från hans barndoms resor in till Stockholm och foniatern på Sabbatsberg, talpedagogerna. Vidare in i det stormiga 60-70-talen med freudiansk terapi Hans Danielssons introduktion av acceptmetoden ”Sk Kanadametoden” från Viktor Blocks studieresa till Toronto, primalterapier, identitetsterapier, gestaltterapier, non-avoidance, Sheehan och en mer modifierad Van Riper.

Under läsningen av P-klubbs bildande får jag bilder av tre decennier: Rosa Parks bussbojkott i Alabama 1955, det år jag föddes, som satte fart på medborgarrättsrörelsen i USA, Martin Luther Kings berömda tal ”I have a dream..”, Mordet på JF Kennedy 1963, Vietnamdemonstrationerna FNL, Flower Power 1967, Kårhusockupationen och Pragvåren 1968, Almdemonstrationerna i Kungsträdgården 1971, Watergateskandalen 1972, Scientologerna vid Tegnerlunden i Stockholm, Moses David, Hara Krisna, psykodynamiska teatergrupper utan att de nämns i texten. Det beror på Stigs målande berättelser. Det var i den eran, 60-70 talet som P-klubben revolterade mot talpedagogernas klassiska övningsterapier. Talpedagogerna skulle ut på gatan och träna stammaren i det verkliga livet istället för i terapirummet.

Logopedutbildningen var alldeles nystartad, så logopeder var inte med på kartan, med undantag från Åke Byström. Åke, som själv stammat var den som höll fast vid talträningen och moderniserade den under 70-80 talen utifrån influenserna från Australien, smooth speech (Onslow) i form av Stutter-free speech.

Revolternas tid 60-70 talet var stormens och revolternas tid, där talträning skulle förbjudas. Ett nytt paradigm skulle sjösättas: Acceptmetoden. Det implementerades i logopedutbildningarnas stamningsmoment tillsammans med psykodynamiska terapier, Ferenc Alberts psykoanalys och Joseph Sheehans isbergsliknelse. Det gemensamma var att stamningen var en del av personligheten, att stamningen sågs som en sekundärneuros. De flesta stammare led av konflikträdsla, och det gällde att enskilt analysera varje individs tillkortakommanden. Den unge Stig var en av dem inom P-klubb aktiv inom detta paradigmskifte. Fram emot mitten av 70-talet lanserades Van Ripers mer modifierade syn på stamning, där man aktivt skulle bearbeta sin stamning, inte enbart med psykoterapi och acceptmetoden (eftersom
visat sig inte ge något resultat för förbättrat talflyt). Van Ripers terapi med
frivillig stamning och NNT-tekniker introducerades av Anders Lundberg, och
Intensiv stamningsterapi vid Sahlgrenska såg dagens ljus. Stig var där i flera
omgångar, och lärde sig NNT-tekniken. Sedan Courtney Stromsta. Hur var det med honom? Han var en yngre kollega, och vän med Van Riper. Herrarna höll en professionell ton gentemot varandra, och Van Riper tillät Courtney utveckla sina talträningsmetoder och neurofysiologiska studier nere i källaren.

Courtney Stromsta – En missuppfattad
talträningsförespråkare

Courtney Stromsta var framförallt intresserad av att undersöka hjärnstammens funktion och även de centrala hörselbanornas för att finna svaren på stamningens gåta. Han lanserade teorier om dopaminbrist (Kursen i Pinnarp 1990), vilka vidareutvecklats av Per Alm i avhandling.
Stromsta lanserade en ren talträningsmetod som skulle bygga upp
samartikulationen. Stamningen sågs som ett avbrott mellan första och andra
ljudet i en stavelse. Det gällde att i talträningen förbereda andra ljudet före
det första ljudet: EX: En katt blir ”nen akatt.”

Stig var där och anordnade talträningskurser med Stromsta inom P-klubb. Stromsta ägnade sig åt tvärvetenskaplig forskning inom Karolinska institutet och Tekniska högskolan under flera år på 60-70 talet. Han arbetade med Professor Erik Borg, studier av centrala hörselbanornas funktion vid stamning, auditiv återkoppling. Stromsta umgicks med storheter som Professor Gunnar Fant på KTH, där han fick hjälp med spektrumanalyser av stammat tal och normalt talflöde. Han umgicks med Foniater Björn Fritzell.

Parallellt med Van Ripers terapi med frivillig stamning fick också Stromsta möjligheter att utveckla sin talträningsmetod. Stromsta var ingen icke-undvikandeterapeut, utan en som själv stammade som fann det angeläget att hitta hållbar talträningsteknik.Han var klar motståndare till Joseph Sheehans syn på stamning, hans isbergsliknelse. Stromsta beskriver i sin bok ”Elements of Stuttering” (1986) Websters metod Precision Fluency Shaping Program som en lovande teknik, då den utvecklar samartikulationen på ett effektivt sätt. Stromsta gillade också Åke Byströms talakademi, där just samartikulationen är en viktig del.

Neurofysiologi och Precision Fluency Shaping
Program (PFSP)

Courtney Stromsta var den som satte fart på Per Alm och mig, (artikelförf) att fortsätta utforska stamning. Per inom neurofysiologi och jag inom logopedi. Talträningsmetoden Precision Fluency Shaping Program (PFSP) introducerades under åren 1998-2001 till Sverige med hjälpmedelsinstitutets och SSR, där jag var projektledare. Det finansierades genom Socialdepartementet (Margot Wallström) och Allmänna Arvsfonden. En del av behandlingen, men långt ifrån allt var datorprogrammet Dr Fluency. Ett liknande utvärderingsprojekt med introduktion av Precision Fluency Shaping Program gjordes två år tidigare i Tyskland av foniater Alexander Volff von Gudenberg, själv stammare vid universitetet i Kassel.

I Tyskland fick Volff von Gudenbergerkännande av kollegor, och forskningspengar gavs från fakulteten för vidareutveckling av stamningsforskning och uppföljningsstudier. Idag är Precision Fluency Shaping Program tillgängligt för alla stammande som ett erkänt behandlingssätt, som får verka fritt sida vid sida med Stuttering Modification – behandling. Idag genomför hans klinik cirka 1000 stamningsbehandlingar
per år. Det finns ett annat center för Stuttering Modification vid universitetet i Aachen. Det finns idag flera centra för olika behandlingsmetoder för stamning i Tyskland. Detta var också målet med det Svenska projektet – att Precision Fluency Shaping Program (PFSP) skulle bli erkänt som ett seriöst finansierat behandlingsalternativ jämsides med Icke-undvikandeterapi, Van Riper och Talakademin.

2001: Resultat från statligt FoU-projekt
står utan mottagare

Varför ett statligt finansierat stamningsprojekt med viktiga resultat förhindrades att bli ett erkänt behandlingsalternativ finns dokumenterat inom Socialstyrelsen från 2001, något som den dåvarande tjänstemannen djupt beklagade med ”det här är det d—ste jag varit med om under alla mina 30 år på Socialstyrelsen!!” Resultatet blev att talträning, flyt-tekniker står utan samhälleligt finansiellt stöd än i dag och är hänvisade till privatvård och självhjälpsgrupper. Det gäller de talträningsmetoder som leds av legitimerad logoped i behandlingssyfte, dvs Talakademin och Precision Fluency Shaping Program. Mc Guire är ett självhjälpsprogram, då det inte leds av legitimerad logoped.

Dr Fluency är nuförtiden en gammal man, som har gått i pension som datorprogram. Han har ersatts av nya förmågor, som jag fostrar själv enligt Precision Fluency Shaping förstås, i kombination med ett koncept med en stor dos talträningsövningar i grupp, träning ute på stan i kombination med KBT – inriktning och mental träning. För dem med svåra problem kan det mycket väl fungera ihop med Psykosyntes och andra KBT-inriktade terapier. Dock föredrar jag att göra det jag är bäst på, dvs talträning och viss KBT. Men i ärlighetens namn ser jag mina begränsningar och väljer att rekommendera professionell psykolog eller psykoterapeutkontakt för djupare
KBT-inriktning för dem med djup ångestproblematik. Det kan också ges i
kombination med pågående Comprehensivebehandling.

Olika yrken spelar roll

Nu Stig har du fått svar på dina frågor om vad som hände med PFSP-projektet, där själva programmet Dr Fluency var 50 % av träningen och träningen hos logopeden 50 %. Mot slutet av din bok gör du den viktiga
iakttagelsen att en stor del av de olika teoribyggena har utgått från teorimakarnas olika professioner. Du har så rätt! Visst är det så att Hans
Danielsson som den psykolog han var, och dessutom stammare kände sig
otillräcklig med att jobba som talpedagog. Det var väl därför han anammade
acceptmetodens ideologi. Lika förståeligt borde det vara att Åke Byström, som blivit hjälpt av de klassiska övningsterapierna valde logopedyrket, för att hjälpa andra till bättre talflyt. Han har ju, som du skriver, med bravur och stort engagemang moderniserat talträningen till att lämna terapirummen och komma ut i det verkliga livet.

Evidensbasering

Åke är min ledstjärna i det mesta av vad jag gör som logoped, där jag står i myllan i mitt dagliga värv. Talträning i mängd, använda teknikerna ute på stan, otaliga telefonsamtal ingår som en självklarhet även i min behandling. Det beror på att den kliniska evidensen ligger där: En stor dos taltränings-behandling på 100-120 timmar ger det mest hållbara behandlingsresultatet för att förändra en vuxen stammandes talmönster till ett flytande tal, som känns tryggt att använda. Det motsvarar tidsmässigt 3 veckors intensivkurs. På Sahlgrenskas intensiv ges samma terapimängd, dock fördelat på 3 perioder med en vecka i taget. Om Sahlgrenskas logopeder skulle satsa på strukturerad ren 5-stegs Van Riper-terapi vid sina intensivkurser, med
en stor dos NNT-träning skulle de kunna nå ett bättre talmässigt resultat för
”Modifieringsbehandling” (Stuttering Modification) än vad som görs idag. Dock krävs det en attitydförändring och mottaglighet för nya impulser.
Evidensbasering innebär att man reviderar behandlingars innehåll med jämna intervaller på cirka 7 år utifrån testning av nya rön. Sahlgrenska har nu hållit samma upplägg på sina stamningskurser sedan 1975, där
Sheehan-influenserna fortfarande är så starka att de omsatts i en ”Holistisk
modell”. Enligt denna modell är varje stammare så unik att hans
behandlingsresultat inte kan jämföras med andras. Då går det inte att utvärdera och evidensbasera terapin med objektiva mått som beräkning av stamningsfrekvens och behandlingsdeltagarnas egna subjektiva skattningar i enkäter som mäter stamningens problemtyngd före och efter behandling.

Jag är övertygad om att logopedutbildningen i Göteborg skulle ha allt att vinna på en mer positiv attitydförändring och släppa in nya krafter som kan förbättra stamningsmomentet och det kliniska arbetet på Intensiven. Humankapital innebär att ta tillvara de människor, som kan åstadkomma förbättringar. Åren går och pensionsåldern närmar sig. Det skulle bereda mig en stor glädje att äntligen få föra vidare kunskapen, de kliniska färdigheterna och erfarenheterna till en yngre generation logopeder. Ett viktigt villkor är förstås vettiga arbetsvillkor och kollegialitet. Receptet för Sahlgrenska med en fin designplan har legat i min byrålåda i över tio års tid, och där gör den just ingen nytta. Ett tillskott till litteraturlistan i stamningsmomentet finns att ladda ner på http://www.prosodi.se/utvarderingar Där står allt att läsa om Precision Fluency Shaping Program (PFSP) och Comprehensivemetoden. För design och utvärderingar: se Kroll http://www.prosodi.se/letter-to-editor

Kropp och knopp hör ihop!

Solen skiner, Klarälven i gnistrande snö utanför mitt fönster. Kropp och knopp hör ihop och det gäller att leva i nuet. Trender kommer och går, men kärnan den består. Stamning är en talsvårighet som ger problem. Låt varje yrkesperson jobba efter det den utbildats till att göra: Logopeder som ägnar sig åt logopedi och psykologer som ägnar sig åt psykologi i skön förening tror jag är det bästa sättet att hjälpa den som stammar till bättre talflyt och en mer problemfri tillvaro. Tack, Stig för din berättelse som får en att pendla mellan skratt och gråt. Dina träffsäkra beskrivningar av din resa genom åren i det terapeutiska landskapet lämnar ingen oberörd. Ditt persongalleri borde vara är en fröjd för de flesta att läsa. Det tokigaste är nog ändå möbelhandlarens terapi! Din bok borde vara en självklarhet både på logoped-och psykologutbildningarnas litteraturlistor och i lokalföreningarnas studiecirklar.

Helena Forne-Wästlund, leg. logoped & stamningsforskare (doktorand)

Stig Lindhs bok:
Är stamning något att haka upp sig på? Finns att beställa hos:

www.books-on-demand.com
och hos Adlibris http://www.adlibris.com

Av Stig Lindh
finns även boken ”Rötter - Kalla fötter” på samma web-adresser